Digitala tillgångar som finns på en plats

Internet gjorde varje digitalt objekt tillgängligt överallt på en gång. Det var poängen, och det fungerade. Men det tog också ifrån digitala saker den egenskap som får fysiska saker att kännas värdefulla: att finnas någonstans i synnerhet. En konsertbiljett betyder något för att den släpper in dig i ett rum. Ett landmärke betyder något för att du måste resa dit.

Seekprotocol ger digitala tillgångar tillbaka sin plats. En token, en NFT eller en belöning kan utfärdas till en uppsättning koordinater i stället för till en plånbok, och den ligger kvar där tills någon fysiskt står inom dess radie och bevisar det. Vi kallar det proof of location, och det är den byggsten som resten av protokollet vilar på.

Konsumentytan är Seekprotocol, en mobilapp för iOS och Android som visar dessa tillgångar i förstärkt verklighet. Du går, telefonen visar vad som finns i närheten, och du samlar det du hittar. Under ytan sker avvecklingen på den kedja tillgången redan finns på, mot ett enda krav: transaktionskostnader så låga att det inte kostar mer att plocka upp en liten belöning än belöningen är värd.

Vad dokumentet handlar om

Sexton kapitel i fyra satser. De tre första beskriver problemet och byggstenen som löser det. Kapitel fyra till sju är maskinen: hur en hämtning färdas, hur lagren hänger ihop och vad appen gör med dem. Åtta till elva är ekonomin, från vem som betalar för placering till vem som bestämmer parametrarna. De fem sista är det ett whitepaper brukar utelämna: attackerna, integritetskostnaden, den regulatoriska positionen och de ärliga begränsningarna.

Flera figurer är interaktiva. Verifieringsmodellen, tidslinjen för en hämtning, fångstslaget och budgetkalkylatorn räknar alla samma aritmetik som protokollet, med samma konstanter, så att du kan vara oenig med designen i stället för med ett diagram av den.

Två grupper har ett problem som visar sig vara samma problem sett från motsatta håll.

Varumärken och arenor kan inte köpa besöksflöden

Digital annonsering kan sätta en bild framför någon på millisekunder. Den kan inte få dem att gå tre kvarter. Omvandlingen från en visning till ett fysiskt besök är den svagaste länken i hela tratten för handel och evenemang, och den mäts dåligt, oftast genom att fråga folk i kassan om de har sett en annons.

Branschens svar har varit modellering. Paneler av enheter som valt att delta extrapoleras till en population, och den resulterande siffran för butiksbesök rapporteras bredvid visningar och klick som om den kom från samma sorts räknare. Det gjorde den inte. Den ena siffran är en händelse och den andra en uppskattning, och kampanjer bedöms på uppskattningen.

Kryptoprojekt hittar inga riktiga användare

Airdrops är standardverktyget för distribution, och de farmas. En plånbok kostar ingenting att skapa, så varje belöning som kan hämtas av en plånbok kommer att hämtas av tusentals plånböcker som tillhör en handfull personer. Projekten svarar med allt mer invecklade behörighetsregler, som mest filtrerar bort vanliga användare medan avancerade farmare anpassar sig.

Båda problemen löses upp om du kan bevisa att en människa var på en viss plats vid en viss tid. Besöksflöden blir mätbara eftersom ankomsten är själva händelsen som registreras. Airdrop-farming blir dyrt eftersom en plånbok är gratis men resor inte är det, och ingen är i fyrtio städer samtidigt.

Varför det går att bygga nu men inte förut

Tre saker måste komma samtidigt. Telefoner måste ha GNSS med dubbla frekvenser, djupmedvetna kameror och hårdvarubaserad attestering som standard snarare än som flaggskeppsfunktioner. Avvecklingen måste bli billig nog att en belöning värd några ören klarar att flyttas, vilket uteslöt varje kedja tills avgifterna föll under en cent. Och folk måste vara villiga att rikta en kamera mot en gata och se något renderat i den, något som ett decennium av AR i spel i det tysta har avgjort.

Förra kapitlet sa att två grupper har samma problem. Det här handlar om verktyget båda griper efter först, och varför det misslyckas på ett sätt som mer pengar inte löser.

Varje mått på marknaden är ett ombud

En visning, ett klick, en visning av en video, en följning, en plånboksadress: inget av dem är en person. Var och en är en signal som korrelerar med en person under förhållanden som säljaren av signalen kontrollerar. När belöningen för att producera signalen överstiger kostnaden för att producera den utan en person, produceras den utan en person, och korrelationen som hela marknaden är prissatt på släpper i det tysta taget om det den stod för.

Filter återställer inte signalen

Standardsvaret är behörighetsregler: minsta saldo, tidigare aktivitet, ögonblicksbilder, captchas, enhetsfingeravtryck. Var och en höjer kostnaden för en falsk hämtning med en viss summa och kostnaden för en äkta hämtning med en annan, och förhållandet mellan de två är det enda som avgör om filtret hjälpte. I praktiken tar den avancerade farmaren kostnaden och den vanliga användaren ger upp, så filtren slutar med att välja ut just den population de byggdes för att stänga ute.

Närvaro är inte ett bättre filter. Det är en annan sorts sak, eftersom kostnaden den ålägger inte är beräkningsmässig. Den kan inte parallelliseras över ett serverrack, den sjunker inte när hårdvaran blir billigare, och det finns ingen bostadsproxy för en gata.

Publicisten äger fortfarande frågan

Att verifiera att någon var någonstans säger ingenting om vad de ska behöva göra medan de är där, och protokollet avstår medvetet från att bestämma det. En hämtning kan villkoras med en följning, en registrering, en skanning av en produkt på hyllan, en mint på koordinaten, ett köp i kassan eller inget annat än ankomsten. Verifieringen under är identisk i alla fall, vilket betyder att en publicist kan ändra vad den ber om mellan kampanjer utan att ändra något i garantin.

Det här spelar roll av ett skäl som är lätt att missa. En distributionskanal som dikterar uppmaningen passar bara de kampanjer den designades för, och varje publicist utanför den formen måste böja sitt erbjudande efter kanalen. Det som säljs här är beviset, inte tratten.

Vad det här inte löser

Ett verifierat besök är bevis på att en enhet var på en koordinat, inte att personen som höll den ville vara där eller någonsin kommer tillbaka. Någon som får betalt för att gå förbi en dörr är ett riktigt besök och en dålig kund. Protokollet gör besöket dyrt att förfalska och enkelt att räkna. Om det var värt att köpa är fortfarande en marknadsföringsfråga, och ingen kedja besvarar den.

Proof of location är påståendet att en viss enhet var inom en viss radie under ett visst tidsfönster, gjort trovärdigt nog att något av värde kan släppas på dess grund.

Ingen enskild signal är pålitlig på egen hand. Rå GPS kan förfalskas av vilken rootad enhet som helst med en falsk platsleverantör. Därför bedömer protokollet en hämtning över flera oberoende signaler och kräver att kombinationen hänger ihop, eftersom det är lätt att förfalska en signal men inte att förfalska alla konsekvent.

Signaler vi kombinerar

• GNSS-position, den råa satellitpositionen med sin rapporterade noggrannhet, plus konstellationen och antalet satelliter, som förfalskare ofta får fel.
• Radiomiljö, uppsättningen wifi-SSID:er och mobilmaster i närheten, matchad mot vad protokollet förväntar sig att se på de koordinaterna. Radiomiljöer är svåra att fabricera och förändras långsamt.
• Enhetsattestering, Play Integrity på Android och DeviceCheck eller App Attest på iOS, som bekräftar att appen är äkta och att operativsystemet inte är komprometterat.
• Rörelsekontinuitet, accelerometerspåret mellan den föregående bekräftade positionen och den här. En hämtning som säger att du rört dig 400 km på 90 sekunder utan en matchande rörelseprofil nekas.
• Tidsmässig rimlighet, där ankomsttider kontrolleras mot den restid som din senast bekräftade plats innebär.

Varje signal bidrar till en tillförlitlighetspoäng. Tillgångarna sätter den poäng de kräver: en uppdragsbelöning med lågt värde kan godta en måttlig poäng, medan en drop med högt värde på ett evenemang med biljett kan kräva enhetsattestering och en matchande radiomiljö. Hämtningar under tröskeln nekas, och upprepade nekanden från samma enhet höjer tröskeln för den enheten.

Varför signalerna viktas i stället för att krävas

En regel som kräver varje signal är en regel som nekar ärliga användare. Tunnelbanestationer tappar GNSS. Nya byggnader har radiomiljöer som kartan aldrig sett. En telefon som ligger två OS-versioner efter kan misslyckas med attesteringen av skäl som inte har med bedrägeri att göra. Viktning låter en tillgång säga hur mycket bevis dess värde förtjänar, och låter en ärlig hämtning överleva en dålig signal utan att låta en förfalskad hämtning överleva fyra.

Förra kapitlet beskriver bevisen. Det här följer en enda hämtning från ögonblicket du sträcker dig efter en tillgång till ögonblicket den ligger i din plånbok, eftersom ordningsföljden är där de flesta designbesluten finns.

Gränsen som spelar roll

Titta på var stegen byter maskin. Allt känsligt sker i de tre första: positionen, radioskanningen, rörelsespåret, attesteringen. Inget av det lämnar din telefon i rå form. Det som går över till verifieraren är en signerad hämtning, och det som går från verifieraren till kedjan är ett signerat intyg om att hämtningen klarade sin tröskel.

Det är därför verifieringen sker off-chain. Det är ingen skalningskompromiss. Att lägga bedömningen on-chain skulle innebära att publicera indata, och indata är en beskrivning av var du står och vilka trådlösa nätverk som finns omkring dig.

Vad som händer när det misslyckas

• Under tröskeln: hämtningen nekas, tillgången ligger kvar på kartan och inget skrivs till kedjan. Nekandet registreras mot enheten.
• Upprepade nekanden: den poäng som krävs för den enheten stiger. En enhet som har misslyckats med sex hämtningar på en timme behandlas inte som en som inte har misslyckats med någon.
• Misslyckad avveckling: hämtningen hålls kvar och försöks igen i stället för att släppas. En tillgång som vunnits men inte levererats är en bugg som kostar förtroende, så kön är designad för att flytta undan en fastnad utbetalning i stället för att blockera dem bakom den.
• Utgång mitt i en hämtning: tillgångar har ett tidsfönster, och en hämtning som kommer efter att det stängt nekas även med perfekt poäng. Fönstret är en del av tillgången, inte ett nätverksförhållande.

Protokollet består av fyra lager. Vart och ett kan resoneras om, och bytas ut, för sig.

Uppdelningen spelar störst roll vid gränsen mellan plats och avveckling. Platsverifiering är sannolikhetsbaserad och sker off-chain, eftersom den bygger på sensordata som inte har något att göra i det offentliga. Det som når kedjan är ett signerat intyg om att en hämtning klarade sin tröskel, inte din rörelsehistorik.

Vad som lagras, och var

• On-chain: tillgångsdefinitioner, deras koordinater och radier, hämtningsregister och tokenöverföringar. Offentligt och permanent.
• Off-chain: råa sensoravläsningar, radiofingeravtryck och enhetsattesteringar. Sparas bara så länge som behövs för att bedöma en hämtning och lösa tvister, och kastas sedan.
• På enheten: din positionshistorik och dina AR-ankardata. De stannar på din telefon om du inte uttryckligen delar dem.

Varför avvecklingslagret inte är fast

Kravet är ovanligt för en kedja: mycket högt antal transaktioner, mycket lågt värde per transaktion och en bekräftelse snabb nog att en person som står på gatan inte märker den. Den som plockar upp en belöning värd tjugo cent kan inte betala tio cent för att ta emot den, och står inte stilla i trettio sekunder och väntar. Det utesluter en stor del av fältet på kostnad och resten på latens. Det utesluter dem dock som ett krav, inte som ett val av kedja som görs en gång och byggs runt.

Därför är avveckling konfiguration. Ett nätverk är en rad med sin egen endpoint, blockutforskare och egen token; en tillgång anger de nätverk den finns på, med kontraktsadress och decimaler på vart och ett; och en plånbok tillhör en av två adressfamiljer snarare än en per kedja, eftersom alla EVM-nätverk delar adress. En publicist finansierar en kampanj i den token de redan har och hämtningen avvecklas där den token bor. Att lägga till ett nätverk är en rad, inte en release.

Avvägningen är värd att nämna. Kedjor stannar, och en kedja som stannar innebär hämtningar som köar. Avveckling behandlas som ett steg som kan misslyckas och försökas igen snarare än ett som alltid lyckas, vilket är rätt design på vilket nätverk som helst och inte valfritt på ett snabbt. Att sprida sig över flera tar inte bort den risken. Det hindrar ett nätverks avbrott från att bli hela protokollets avbrott, vilket är ett mindre påstående och det ärliga.

Vad som körs var

Seekprotocol är där protokollet blir något en person kan använda utan att känna till något av ovanstående. Appen öppnas med en karta över vad som finns i närheten, och när du håller upp kameran renderar AR-motorn tillgångarna på plats.

Vad appen gör

• Upptäck, en levande karta över drops, uppdrag och evenemang inom gångavstånd, filtrerad efter vad du faktiskt bryr dig om.
• Samla, där du riktar kameran, ser tillgången förankrad i världen, sträcker dig fram och tar den. Avvecklingen sker i bakgrunden.
• Guida, en AI-kompanjon som läser din omgivning genom kameran och föreslår rutter, förklarar vad du tittar på och anpassar sig efter hur du spelar.
• Behåll, en inbyggd plånbok som skapas från en social inloggning, så att en ny användare inte ombeds skriva ned en seed phrase innan de kan plocka upp något.

Kravet på enkel onboarding styr fler designbeslut än något annat. De flesta som någonsin kommer att använda Seekprotocol har aldrig haft en privat nyckel. Om de första trettio sekunderna innehåller ordet ”mnemonic” lämnar de. Därför skapas plånboken i det tysta och kan exporteras senare av den som vill ha full kontroll.

Promenaden till dropen

Tillgångar ligger från några tiotal till ett par hundra meter bort, ett avstånd där en karta räcker och en rutt är överdrivet. Att markera en spawn drar en rak linje från dig till den. Linjen är streckad med flit: den är en kompassriktning, inte en rutt, den vet ingenting om byggnader, och på det avståndet är riktningen oftast själva promenaden. Den försvinner av sig själv när du är inom fångsträckvidd, där ringen tar över.

Spawns går ut inom en timme. Det är ett spelbeslut med en konsekvens för protokollet: en markör som återställs vid nästa start skulle peka på ingenting, så appen sparar ingen.

Förankring, och vad AR är till för här

Kameravyn är inte dekoration och inte heller verifieringen. Den gör två saker. Den placerar tillgången på en trovärdig plats i världen så att det blir en handling att sträcka sig efter den snarare än ett knapptryck, och den ger rörelsesignalen något att vara konsekvent med, eftersom en person som går runt ett förankrat objekt rör sig som en person, medan en förfalskare som håller en telefon stilla inte gör det.

Ett protokoll som betalar för ankomst behöver fortfarande ett skäl till den första ankomsten. Ingen går fyra kvarter för en mekanism. Spellagret är nätverkets efterfrågesida, och det är designat med samma ärlighet som verifieringen: oddsen är publicerade, de räknas ut på servern och klienten tillfrågas aldrig om vad som hände.

Fångsten

Att nå fram till en tillgång ger dig den inte. En laddningsring går medan du håller inne, och kvaliteten på laddningen matar en multiplikator. Sedan slår servern. Du får två försök på en spawn, och det andra är värt 0,65 av det första, vilket är siffran som får en andra chans att kännas som en andra chans snarare än en tröst.

Villkoren som ingen brukar publicera

De flesta spel döljer modifierarna. Här finns ingen anledning till det, eftersom den intressanta egenskapen är att skicklighet knuffar men aldrig avgör. Laddningsringen är en multiplikator mellan 0,85 och 1,0, så ett perfekt tryck på en legendary är fortfarande en legendary, och ett fumligt tryck på en common är fortfarande troligen en common.

• Levelbonus, en fast ökning på 0,3 procentenheter per spelarlevel, över tio levels från Seeker till Legend.
• Kall svit, en medlidandetimer värd 2 procentenheter per miss i rad och max 12, som gäller både det andra försöket och mellan mynt.
• Svitstraff, 4 procentenheter per lyckad fångst i rad på samma mynt och max 20, så att farma en spawnpunkt blir sämre snarare än bättre.
• Klanbonus, max 5 procentenheter, intjänad av klanen snarare än spelaren.
• Powerups, köpta eller vunna, som multiplicerar baschansen innan alla andra termer läggs till.

Progression, och vad den är till för

Levels, märken, klaner, tolvtimmarsutmaningar och veckomål finns för att ge promenaden en form som är längre än en drop. De gör också protokollarbete: en spelare med en level, en klan och en svit har ett konto med en historik, och en historik är dyr att fabricera i stor skala. Progression är en andra kostnad som läggs på farmaren och som inte kostar den ärliga spelaren något, eftersom de ändå tänkte spela.

Ett platsbaserat nätverk är värdelöst om platserna är tomma. Protokollet behandlar därför placering av tillgångar som en fullvärdig produkt, inte ett internt verktyg.

Tre sorters publicister

• Varumärken och arenor använder företagsportalen för att placera erbjudanden i sina egna lokaler och mäta vem som faktiskt kom. Enheten de köper är ett verifierat besök, inte en visning.
• Tokenprojekt och NFT-communities distribuerar till människor snarare än till plånböcker, med geografin som det filter som farming inte kan besegra billigt.
• Evenemangsarrangörer gör en festival, en match eller en konferens till en karta att hämta från under evenemanget, med tillgångar som går ut när det slutar.

Alla tre använder samma kampanjbyggare: sätt en nål, ställ in radien, välj tillgång och antal, sätt tillförlitlighetströskeln och tidsfönstret, finansiera, publicera. Inget integrationsarbete och inget kontrakt att skriva.

Täthetsproblemet

Utbud och efterfrågan är här geografiska, vilket gör de vanliga råden om marknadsplatser värdelösa. Tusen tillgångar jämnt utspridda över ett land är en tom karta överallt. Samma tusen i en stad är ett skäl att gå hemifrån. Priset för placering viktas därför efter efterfrågan i området i stället för att vara fast, så att en mättad shoppinggata kostar mer att hålla än en lugn, och protokollet subventionerar gatorna som behöver trafik i stället för dem som redan har den.

$SEEK är protokollets tillgång för avveckling och samordning. Den finns eftersom nätverket måste flytta värde mellan parter som inte känner varandra, ett varumärke i ett land som finansierar en belöning som hämtas av en främling i ett annat, och eftersom kostnaden för att placera tillgångar bör skala med efterfrågan på platserna som används.

Nytta

• Kampanjfinansiering, där publicister anger och finansierar belöningar i $SEEK.
• Placeringsavgifter, en avgift per placerad tillgång, viktad efter radie, varaktighet och efterfrågan i området.
• Staking för prioritet, där stakade $SEEK höjer en publicists placeringsprioritet när flera kampanjer konkurrerar om samma koordinater.
• Belöningar, där större delen av protokollavgifterna går tillbaka till dem som går.
• Governance, som omfattar parameterändringar, fördelning av kassan och tillförlitlighetströsklarna för hämtningar med högt värde.

Utbud över tid

Ett fördelningsdiagram säger vem som har vad och ingenting om när. Schemat nedan är den mer användbara figuren, eftersom risken i en token sällan är fördelningen, utan cliffen.

Tanken bakom designen är att avgiftsflödet följer verklig aktivitet snarare än spekulation: protokollet tjänar när tillgångar placeras och hämtas, vilket bara sker när någon är villig att betala för ett verifierat besök.

Vad token medvetet inte gör

• Den fastställer ingen kurs mellan en fångad spelenhet och en token. Spelet värderar en fångst; marknaden värderar token; protokollet låtsas inte överbrygga de två.
• Den krävs inte för att spela. Fångster, XP och utmaningar är gratis, och en spelare som aldrig rör token genererar ändå de besök som en publicist betalar för.
• Den sätter ingen minsta innehav som villkor för placering. Staking köper prioritet när kampanjer konkurrerar, inte rätten att publicera överhuvudtaget.

Ett whitepaper som beskriver en token men inte en verksamhet beskriver halva systemet. Det finns två intäktsströmmar och de kommer från motsatta sidor av nätverket, med avsikt: ingen av sidorna ensam skulle hålla det igång.

Placering, betald av publicister

Den primära strömmen. En publicist finansierar belöningarna och betalar dessutom en placeringsavgift, viktad efter hur stort område tillgången håller, hur länge och hur konkurrensutsatt området är. Det är avgiften som skalar med värdet nätverket skapar, eftersom den tas ut på det publicister faktiskt köper, nämligen ankomst.

Passet och butiken, betalt av spelare

Valfritt, och begränsat med flit. Ett säsongspass gäller i nittio dagar och förskjuter spawnviktningen mot sällsyntare mynt, med ett rare-mynt varje vecka och en avslöjning inkluderade. Boosts säljs separat, och ingen av dem köper bättre odds på ett mynt: de avslöjar vad ett frågetecken är, ökar fångsträckvidden, lockar fler mynt i närheten, multiplicerar XP, håller ett missat mynt, tillåter en fångst på avstånd eller lägger till en kortlåda.

Varför uppdelningen har rätt form

Spelarnas utgifter är elastiska, säsongsbundna och begränsade av hur mycket en person vill betala för en hobby. Publicisternas utgifter är en marknadsföringspost, bedömd mot en kostnad per besök som har ett verkligt alternativ att jämföras med. Den första håller igång verksamheten tidigt, när det finns fler spelare än kampanjer. Den andra är vad verksamheten blir, och den fungerar bara om den första aldrig förfaller till pay-to-win, eftersom ett nätverk av betalande spelare som alla fångar allt rapporterar besök som är värda ingenting för arenan.

Protokollet har ovanligt många justerbara konstanter: gränser för radien, tillförlitlighetströsklar, viktningen av placeringsavgifter, andelen av avgifterna som går tillbaka till sökarna och själva fångststegen. Var och en är ett policybeslut förklätt till ett konfigurationsvärde, och att låtsas något annat är hur protokoll slutar styrda av den som senast redigerade en fil.

Den stegvisa positionen, ärligt beskriven

Governance är inte igång. Parametrarna sätts i dag av kärnteamet och ändras genom migreringar som registreras och kan granskas. Vi tänker inte kalla det decentraliserat, för det är det inte.

Skälet till fördröjningen är inte ovilja. Att rösta om en ekonomi utan volym är teater: valdeltagandet är lågt, en handfull innehavare avgör och besluten gäller parametrar som ingen har tillräckligt med data för att bedöma. Governance blir meningsfull när det finns ett verkligt avgiftsflöde, eftersom en parameterändring då har en mätbar konsekvens som någon kan argumentera om.

Vad som kommer att styras, och vad som inte kommer att göra det

• Styrs: viktning av avgifter, sökarnas andel av protokollavgifterna, fördelning av kassan, gränser för radien och tillförlitlighetströsklarna för tillgångar med högt värde.
• Styrs med fördröjning: allt som ändrar värdet på tillgångar som redan är placerade. En kampanj som finansierats under ett avgiftsschema bör slutföras under det.
• Styrs inte: integritetsåtagandena i kapitel fjorton. Lagringsgränser och vägran att publicera rörelsedata är inte parametrar, och en omröstning är inte ett legitimt sätt att försvaga dem.
• Styrs inte: utfallet av enskilda hämtningar. En nekad hämtning är en fråga för tvistlösning, inte för en omröstning.

Ett protokoll som betalar folk för att vara någonstans lockar folk att ljuga om att vara någonstans. Att vara konkret om attackerna är mer användbart än att påstå att systemet är säkert.

Attacker vi försvarar oss mot

• GPS-förfalskning, som motverkas genom att radiomiljön och rörelsespåret måste bekräfta positionen, och genom enhetsattestering som upptäcker manipulerade OS-byggen.
• Sybil-farming, som motverkas av den fysiska kostnaden för att resa och av gränser för hämtningar per enhet inom en radie och ett tidsfönster.
• Reläattacker, där en riktig enhet på platsen signerar åt en användare på annat håll, som motverkas genom att binda attesteringen till appinstansen och sessionen och genom att begränsa antalet hämtningar per enhet.
• Emulatorfarmar, som motverkas av attestering, som emulatorer inte klarar, och av rörelsespår som statistiskt går att skilja från riktig gång.
• Spawns som klienten deklarerar, som förhindras snarare än motverkas: bara servern meddelar vad som finns och var, så en modifierad klient kan ljuga om vad den ser utan att vinna något.
• Dubbla hämtningar, som förhindras genom att ta ett lås innan hämtningen bedöms, så att två personer som sträcker sig efter den sista enheten inte båda kan få besked om att de fick den.

Begränsningar vi accepterar

En tillräckligt beslutsam angripare med modifierad hårdvara och fysisk närvaro på en plats kan utvinna mer värde från den platsen än en ärlig användare skulle. Vi begränsar skadan med tak per plats i stället för att låtsas att det är omöjligt. Positionering inomhus är fortfarande betydligt mindre exakt än utomhus, så tillgångar inomhus använder bredare radier och lutar sig mer mot radiofingeravtryck. Och ingen konsumentenhet kan bevisa att det var en människa snarare än en enhet som var där: en telefon i en leveransbil rör sig fortfarande som en telefon i en ficka.

Risker som inte är attacker

• Plattformsberoende. Attestering är Apples och Googles att ge. En policyändring hos någon av dem kan försvaga den starkaste signalen i stacken över en natt, och det finns ingen version av det här som går runt operativsystemet.
• Kedjans tillgänglighet. En kedja som stannar innebär köade hämtningar. Protokollet försöker igen i stället för att släppa dem, men en person som står på gatan upplever inte ett nytt försök som en framgång.
• Fysisk säkerhet. Att belöna folk för att gå till platser sätter folk på platser. Tillgångar placeras vid vägkorsningar snarare än inne i byggnaders fotavtryck, drops med högt värde undviker privat mark och appen har ett säkerhetsmeddelande. Det är ett designkrav, inte en friskrivning.

Ett register över vart någon går avslöjar deras hem, arbete, hälsa, religion och relationer. Att bygga ett nätverk på platsanspråk innebär att ta ansvar för det, och den ansvarsfulla designen är att hålla så lite av det som möjligt.

• Kontinuerlig spårning krävs aldrig. Appen ber om en position när du försöker hämta något, inte i bakgrunden.
• Rå sensor- och radiodata används för att bedöma en hämtning och kastas sedan efter en kort lagringstid.
• Det som skrivs on-chain är att en hämtning på en offentlig koordinat lyckades, samma information som när en butik vet att någon löst in en kupong.
• Din rörelsehistorik stannar på din enhet. Protokollet behöver den inte och vill inte ha den.
• Publicister får sammanlagda siffror, aldrig individuella spår.

Problemet vi inte har löst

Eftersom hämtningsregister är offentliga och permanenta till följd av kedjans natur kan en beslutsam observatör korrelera hämtningar som gjorts av samma plånbok på olika platser. Det är en verklig svaghet och den är inneboende i att avveckla på en offentlig huvudbok. Användare som vill undvika det bör använda separata plånböcker för separata sammanhang, och appen gör det enkelt i stället för att gömma det, men en standard som kräver att användaren känner till problemet är ingen lösning.

Tre regelverk berör protokollet samtidigt, vilket är ovanligt och värt att vara tydlig med i stället för att lämna åt en fotnot.

Dataskydd

Plats ligger nära de särskilda kategorierna av personuppgifter enligt de flesta moderna dataskyddslagar, och protokollet är byggt efter den striktaste tolkningen snarare än den bekvämaste. Positionen samlas in för ett angivet syfte i ögonblicket för en hämtning, sparas bara så länge som bedömning och tvistlösning kräver och kombineras aldrig till en rörelseprofil. Där ett regelverk ger rätt till radering kan registret off-chain raderas; hämtningsregistret on-chain kan inte det, vilket är en begränsning i huvudboken som redovisas öppet i stället för att släta över den.

Klassificering av token

$SEEK är utformad som en nytto- och samordningstillgång, och nyttan som beskrivs i kapitel tio är verklig snarare än dekorativ. Det är en designposition, inte en juridisk slutsats. Klassificeringen skiljer sig mellan jurisdiktioner, förändras över tid och är inte något ett whitepaper kan avgöra genom att påstå det. Tillgängligheten är därför begränsad där lokala regler kräver det.

Belöningar, slump och gränsen mot spel om pengar

Fångsten innehåller ett slag, vilket placerar den nära en gräns som varierar mellan länder. Två egenskaper håller den på rätt sida i de flesta regelverk och upprätthålls medvetet: deltagande kostar ingenting, och de betalda sakerna justerar odds och nivåer snarare än att vara insatser med variabel utbetalning. Ett pass köper viktning och en boost köper en multiplikator; ingen av dem är en insats som kan förloras. Där en jurisdiktion gör en annan tolkning hålls den betalda nivån inne i stället för att argumentera.

Seekprotocol är live på iOS och Android med platsbaserade drops, AR-rendering och den sociala plånboken. Verifieringsstacken kör i dag signalerna för GNSS, attestering och rörelsekontinuitet; radiofingeravtryck rullas ut stegvis. Attesteringen upprätthålls bakom en flagga, vilket är det ärliga läget: nekandevägen är byggd och brytaren för att upprätthålla den har inte slagits om för alla ytor.

Kampanjbyggaren med dra och släpp är byggd. Nästa steg är självbetjäningsportalen för företag som öppnar placering bortom hanterade partnerskap, och besöksanalysen som hör till den. Bredvid det finns token generation event, liveläge för evenemang, säsonger och objektskanning. Governance följer när det finns tillräckligt med verkligt avgiftsflöde för att parameterbeslut ska vara meningsfulla, av skälen som anges i kapitel tolv.

Vad vi inte lovar

• Ett datum för governance. Den är villkorad av volym, och volym är inget datum.
• Lika god noggrannhet inomhus. Det är ett svårt problem och det ärliga svaret är bredare radier inomhus under överskådlig tid.
• En ny kedja för sakens egen skull. Kraven på latens och kostnad i kapitel sex är snäva, och att lägga till en kedja som inte uppfyller dem vore ett marknadsföringsbeslut snarare än ett tekniskt.

Den fullständiga uppdelningen fas för fas finns på roadmapsidan, som hålls aktuell allteftersom saker levereras.

Termer som används i hela dokumentet, med den betydelse de har här snarare än den de har i allmänhet.